Kompositionsregler (antecknat i september) 1946

Landskap där den Horisontella (vågräta) linjen dominerar framkallar en känsla av lugn Stillhet och vila.

-----

Medan däremot den vertikala (sneda) linjen där den är förhärskande inger en stämning en vemod, melankoli och ensamhet.

-----

De brutna linjerna slutligen ge intryck av livlighet, av naturens yppiga rikedom men också av oro, rörelse och dramatisk upprördhet.

-----

Även kroppens ställningar kan uttrycka detta.

 

(tre teckningar) Lugn Sorgsenhet  Sinnesrörelse.

Det var först under renässansen när konstnären sökte närma sig naturen och voro mera vetenskapligt intresserade som man började taga hänsyn till belysningen på tavlorna.

Förnämsta tolkningarna: Bellini, Lippi, Mantegna, och framför allt Antonio da Correggio och Lionardo da Vinci i Italien och senare Rembrandt i Holland, Velázquez och Ribera i Spanien sökte sina effekter i spelet mellan ljus och skugga.

Efterföljarna på 1800 talet gick till överdrift och tavlorna blev nästan svarta och grumliga. På 1870 talet gjorde impressionisterna revolt mot detta. Dessa försökte skildra atmosfären, luften som badar föremålen, samt införde färg och genomskinlighet i skuggorna. De lämnade stort rum åt reflexernas spel och lyckades föra in soljuset och fästa det på sina dukar. I våra dagar är man inte så bunden av vare sig den ena eller andra riktningen. Man erkänner visserligen skuggornas betydelse, men ägnar dem en mindre exklusiv uppmärksamhet än förr. Vi tar ej parti för någon riktning utan var och en arbetar efter sitt temperament och kynne. Kinesernas och Japanernas stora inflytande samt den Persiska och Indiska moderiktningen har framdrivit ett större intresse för linjen. I den Österländska konsten förekommer ej skuggor.

Harald Sandbergs dagbok - 25 augusti 1946

Connie och jag åkte ut till Drottningholm och var där ute till halv 5. Det var en ljuvlig dag, lugnt och skönt. Jag har aldrig förr varit och tittat närmare på det. Det fanns mycket vackert att se. Tyvärr tappade jag min reservoarpenna och kam. Synd.

Vi var ganska trötta när vi kommer hem till stan. Gick därför och lade oss kl. 8 em. Läste en timma och somnade vid halv 10-10 tiden. Skönt.

Harald Sandbergs dagbok - 22 augusti 1946

Känner mig fortfarande mycket bättre och jag har sovit bra i natt också. Inte heller hade jag någon andnöd när jag vaknade i morse trots att jag höll på hela dagen och vi tog en promenad vid 9:30 tiden innan vi lade oss. Det har jag faktiskt inte orkat något vidare sen jag kom från Öland.

Tyvärr har jag fortfarande ont över hjärtmuskeln och vänstra sidans revben över hjärtat är ömma i en omkrets av 1-2 dm  Se teckningen. Skall ringa professor B. på måndag.

Harald Sandbergs dagbok - 21 augusti 1946

Arbetade på affären. Gjorde en 40 kr permanent och en färgning + inpackning. Tanten gick på 60 kr. Bra kunder. Tog själv in 80 kr i går.

Connie är mycket entusiastisk och har stora anlag för damfriseringsyrket. Jag skall lära henne allt vad jag kan. Hon lade en riktigt bra frisyr på sin syster Ulla igår kväll.

Jag mår inte bra av (nitroglycerinet) som jag fick av professor Berglund. Har försökt i det längsta. Igår tog jag adocardin igen och som ett trollslag blir jag genast bättre och blir fullständigt rörlig och smärtorna släpper. Skall ringa professorn om det. Idag skiner solen och vädret är åter härligt. Jag tror nog att jag än är ganska beroende av vädret, vid mulet och grått väder blir jag alltid sämre tycker jag.

Harald Sandbergs dagbok - 20 augusti 1946

Vilade hela dagen. Connie tog ej emot några kunder på hela dan åt mej.

Tant Pettersson kom kl. 1 em och åt lunch tillsammans med oss. Connie fixade härlig mat. Jag måste skaffa ¼ O.P. och bjuda tanten på. Hon är alla tiders, 74 år och har strängt hjärtfel och åderförkalkade kranskärl, men nubben ska hon ha och Havanna 2 röker hon. Spänstig tant. Hon är verkligen rar och snäll. Jag har bott hos henne (inackorderad.)

Hon var som en mamma för mej och nu är hon det för både Connie och mej. Hon är så snäll och förtjust i oss, så hon skulle kunna ge bort allt vad hon hade om hon hade någonting, men hon har ingen förmögenhet utan försörjs av en snäll dotter. En fin gumma är det. Tant kanske jag måste säga. Jag har tecknat henne massor av gånger och även målat henne. Hon är en utmärkt modell.

På kvällen var Connie bjuden till Kerstin E.

Jag gick och lade mig kl. 7. Först hade jag varit på Biblioteket och lånat en massa konstböcker. Hade det skönt, kokade gott kaffe och drack på sängen. Sedan låg jag och läste tills Connie kom hem half tolf.

Fick tag på en bok av Richard Berg, Om konst och annat. Det stod en del mycket tänkvärda saker i den, saker som äger tillämpning även nu förtiden.

Så fanns ju ett par kapitel om att måla en kryddkrämare som jag tyckte var ganska fåniga och inte så lite von oben. Det passar inte riktigt en stor konstnär. Jag tycker att det är fel att dela in människorna i fack. Även en kryddkrämare kan ju vara en stor personlighet. Man vet så litet om varje enskild individ, vad som har gjort att man har hamnat inom det och det facket. Visserligen förstår ju även jag att Bergh har menat en andligen banal människa (kan man säga andligen banal?) men jag hänger alltid upp mej på detta att sätta etiketter på sina medmänniskor, eller att nedsätta ett helt skrå eller yrkesgrupp. Nu var det nog vanligare förr än nu när demokratiseringen har gått så långt. Jag kanske är överkänslig på den här punkten, min far var ju affärsman och vad jag kan minnas och vet om honom, så måste han ha varit en verklig personlighet, en man som kom från ett fattigt bond- eller torpar hem och utan skolor arbetade sig fram till en både ekonomisk och i övrigt aktad ställning. Han var mycket intelligent och hade en utmärkt vacker handstil. Han var sekreterare i Hälsinglands Köpmannaförbund under en följd av år. Han startade Söderhamns Köpmannaförbund. Han spritade tyvärr på tok för mycket och dog av slag vid 40 års ålder. Han lämnade efter sig 2 st. blomstrande affärer – en i Söderhamn och en filial i Bölan (numera Lindefallet). Tyvärr så var inte mamma någon affärskvinna och hade aldrig fått försöka sätta sig in i affärens skötsel.

Hon sörjde så förskräckligt i flera år så vi fruktade för hennes förstånd. Hon hade 7 minderåriga barn att dra försörjning om. Min bror Einar var 15 år och tog realen samma år. Han skulle försöka hävda sig mot biträden som varit där i många år, så det gick som det gick. Affären gick på namnet i några år. Den i Bölan överläts mycket snart på dess föreståndarinna, men hon var inte kapabel att sköta den när pappas järnhand var borta. Hon gjorde konkurs bara något år efter. Trots svårigheterna så repade sig mamma så småningom och sålde affären i Söderhamn också. Jag minns ej hur många år vi hade den kvar innan mamma sålde den. Innan dess hade det hänt så många tragedier att jag skulle kunna skriva en hel roman om det. Föreståndaren för Söderhamnsaffären hade övergivit oss, eftersom han inte fick överta den för en spottstyver, vilket han tydligen räknat med.

Jag var 10 år när pappa dog. Den dagen glömmer jag aldrig. Det var samma dag som jag fyllde 10 år, så efter den dagen hade jag aldrig en glad födelsedag under mina uppväxtår. Den dagen glömdes bort. Det kändes bittert för en liten grabb när alltid dom andra syskonen ihågkommes. Jag fick inte heller ha någon födelsedagsfest, för mamma var alltid lika upplöst av sorg den dagen. Så småningom vande jag mej vid det.

Trots detta var mamma en underbar kvinna som sedan tog sig samman och arbetade för oss barn och höll hemmet samlat. Som väl var behövde mamma inte ta plats, utan fick sköta hemmet.  Min syster Irma, min bror Einar och jag med min lilla lärlingslön bidrog till uppehället, men det fantastiska var ju att mamma kunde hålla oss alla i Läroverket. Jag blev ju visserligen tvungen att avbryta i 2:an i Läroverket på grund av mitt svåra hjärtfel, början till en blindtarmsinflammation, luftrörskatarr och lunginflammation. Över huvudtaget har nog inte många människor med livet i behåll varit så ofta sjuk och så svårt sjuk som jag. Hela min uppväxt var ett enda stort lidande. Jag blev utdömd av 3 st. läkare när jag var 5 år. Jag hade dubbelsidig lunginflammation och 42° feber. Jag var kall från fötterna till höfterna påstår mamma. Läkarna som var riktiga husläkare som det fanns på den tiden, sa att det fanns inget hopp alls. Nåja, jag lurade dem, så som jag senare ofta gjort. Mitt svåra hjärtfel har jag fått som minne av det antar jag.

Sen dess har jag legat på sjukhus titt och tätt och varit föremål för alla läkares och professorers stora intresse.

I vår har jag varit sjuk sedan febr. och legat på S:t Eriks sjukhus i 3 veckor. Står fortfarande under professor Berglunds kontroll. Har legat på Öland i 7 veckor och i början vilat och sen målat. Det tycks vara det jobb som jag helt skulle gått in för, men jag har tyvärr inte haft någon ekonomisk möjlighet till det.

Jag kan ju för min hälsa inte svälta och fara illa, då jag är så ytterligt ömtålig, tyvärr. Därför har jag hela tiden inriktat mej på att skaffa mej en skaplig inkomst så att jag skulle kunna få tid att måla åtminstone några månader om året.

Nu har jag ju en bra damfrisering som jag drivit fram från intet på 3 år. Det är den 4:de och den 3:dje helt egna affären jag har.

Nu har min kära och duktiga hustru börjat där för att så småningom kunna övertaga ledningen, så att jag skall få bara måla. Det låter för underbart för att vara sant. Men början har överträffat min djärvaste förväntningar. Tänk att jag fått ligga på Öland i 7 veckor och bara måla och träffa konstnärer som Bror Hjorth och Nording. Och Sallberg känner jag ju redan från Etsarskolan.

Förra våren fick jag gå 3 månader hos Isaac Grünewald. Det var inspirerande tycker jag. Han var en mycket stor människa och konstnär. Sen får andra tycka tvärtom.

Bara för 2 år sen så skulle detta att jag inte längre passar affären varit otroligt. I Connie har jag fått den mest solidariska och duktiga hustru en man kan önska sej, som konstnärshustru finns inte maken.

Harald Sandbergs dagbok - 19 augusti 1946

Är ganska dålig fortfarande. Öm i nacken och halsen, samt ont i hjärttrakten. Har en konstig tomhetskänsla i hjärtat och har en känsla av att jag inte får tillräckligt med syre, det känns precis som att jag håller på att domna bort. Vaknar av det vid 6-7 tiden på morgonen. Otäck och svårbeskrivlig känsla. Tror inte att nitroglycerintabletterna passar mej. Försöker allt som oftast slå bak tankarna på att jag har ont och det hjälper för stunden, men så på natten kan man inte kontrollera sej längre.

Harald Sandbergs dagbok - 18 augusti 1946

Som jag nämnde ett par sidor tidigare, så var vi hemma hela dagen och vilade oss, vilket var skönt, men det hade varit ännu bättre om jag inte haft ont i svanken och skuldran. På eftermiddagen åkte vi upp till Solliden och drack kaffe.

Vi besökte även Seglora Kyrka och just när vi gick förbi så började det ringa samman till aftonsång. Vi gick in och hörde på den. Det var fullt med folk, men vi fick ett par sittplatser längst bort vid väggen.

Det var riktigt stämningsfullt. Jag undrar om inte människor oftare skulle ta sig en sådan stund. Det är verkligen vederkvickande.

Kyrkorna skulle nog inte ha gudstjänster med präster som nu, utan de skulle vara tillgängliga en eller ett par gånger om dan och då skulle prästen säga några tänkvärda saker, eller gärna hålla en liten betraktelse, men kort och med mening i. Sen skulle det vara sång och musik, god musik. Faktum är att jag och Connie också tyckte vi fått ut mera av den här lilla stunden, än de långa svamliga predikningar, som man ofta får höra på radio.

När jag åkte till Öland i juni så stannade jag ett par timmar i Kalmar och av en händelse så stannade jag och gick in i Domkyrkan. Där höll organisten på och övade. Det var bara jag och ett par personer till i hela kyrkan, men så karlen spelade. Det var en underbar stund. Jag satt säkert en timme innan jag kunde slita mej därifrån.