-----
Medan däremot den vertikala (sneda) linjen där den är
förhärskande inger en stämning en vemod, melankoli och ensamhet.
-----
De brutna linjerna slutligen ge intryck av livlighet, av
naturens yppiga rikedom men också av oro, rörelse och dramatisk upprördhet.
Även kroppens ställningar kan uttrycka detta.
(tre teckningar) Lugn Sorgsenhet Sinnesrörelse.
Det var först under renässansen när konstnären sökte
närma sig naturen och voro mera vetenskapligt intresserade som man började taga
hänsyn till belysningen på tavlorna.
Förnämsta tolkningarna: Bellini, Lippi, Mantegna, och
framför allt Antonio da Correggio och Lionardo da Vinci i Italien och senare Rembrandt
i Holland, Velázquez och Ribera i Spanien sökte sina effekter i spelet
mellan ljus och skugga.
Efterföljarna på 1800 talet gick till överdrift och
tavlorna blev nästan svarta och grumliga. På 1870 talet gjorde
impressionisterna revolt mot detta. Dessa försökte skildra atmosfären, luften
som badar föremålen, samt införde färg och genomskinlighet i skuggorna. De
lämnade stort rum åt reflexernas spel och lyckades föra in soljuset och fästa
det på sina dukar. I våra dagar är man inte så bunden av vare sig den ena eller
andra riktningen. Man erkänner visserligen skuggornas betydelse, men ägnar dem
en mindre exklusiv uppmärksamhet än förr. Vi tar ej parti för någon riktning
utan var och en arbetar efter sitt temperament och kynne. Kinesernas och
Japanernas stora inflytande samt den Persiska och Indiska moderiktningen har
framdrivit ett större intresse för linjen. I den Österländska konsten förekommer
ej skuggor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar