Var utbjudna till Connies syster och svåger (Olle och
Irma), men vi åkte inte då vi tyckte att det var förståndigare att stanna i
stan och vila och ha det skönt utan att behöva träffa människor.
På lördag kväll var jag bättre och piggare än på länge. Det
glömde jag att tala om. Vi gick ut och tittade på stan ett tag, tänkte först
åka till Skansen, men det var ganska kyligt i luften. Så småningom hamnade vi
på Berns Café. Vi såg alla de härliga kräftorna som
serverades, så vi föll för frestelsen. Efter mycken övertalning av en
hovmästare som jag kände från Frimis i Linköping, så lyckades vi få ett bord i
den överfulla lokalen.
Det vart riktigt trevligt och vi båda var på strålande
humör och jag fick nästan uteslutande honkräftor, så jag måste ju som hederlig
människa dela med mej av dessa till Connie. Musiken var utmärkt, men det var ju
Sune Waldimir med sin radioorkester. Tyvärr drog det kallt ifrån en korridor
hela tiden. Det finns inga dörrar som går att stänga där vi satt. Antagligen
var det någon utgång, för det drog hemskt hela tiden. Och jag min åsna hade
tidigare på dan stått i drag från balkongdörren och var då varm och svettig och
kände hur kallt det drog. Tänkte att det är ju sommar än och något skall man
väl tåla och förresten måste du härdas.
Det var kallt ute, riktigt höstkallt. Följden blev att
jag på söndag morgon var stel i vänster sida från örat ner över axeln ner mot
ryggen. Kunde knappt lyfta huvudet från huvudkudden och hade, eller rättare sagt,
har fortfarande förbaskat ont.
Hur kan man vara så urdum? Har legat med fetvadd över
skuldran och också över halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar