Vi har inte köpt några presenter på annat sätt än att vi har köpt bokhyllorna och soffbordet. Och de har vi givit varann, jag har fått bokhyllorna och jag har gett Connie soffbordet. Så fick jag två röda nejlikor förstås och jag har köpt en påse choklad för 2.50.
Vi har faktiskt lyckats skrapa ihop ett riktigt trivsamt litet hem nu. Nu önskar vi oss bara ett särskilt ateljé-rum. Sen kan man faktiskt inte begära mer av tillvaron och att man får behålla det och vi får ha hälsan och jag får måla utan att behöva distraheras av damfriseringen och personal.
Hoppas att Connie kommer att trivas med sitt nya yrke och att hon blir duglig och intresserad. Det behöver jag inte tvivla på förresten, för jag har en makalös hustru, jag beundrar henne verkligen, det finns inte en på tusen som hon.
Det är roligt att kunna säga det av ärligt hjärta. Visst har vi våra små kontroverser, men det rör sig mest om bagateller. Och vi ha båda häftigt humör, men som tur är går det lika fort över.
I början när vi träffades var Connie mycket långsint, men det har gudskelov i det närmaste gått bort.
På kvällen fick vi besök av släkten. Det var Tryggve och
Ann-Britt, Ulla och Tord, Einar, Åsa och Tant förstås. Tant är verkligen en fin
människa. Tryggve är däremot oerhört barnslig och spelar teater. Han är en
posör. Irma och Olle kunde inte komma. Dom bor ännu på landet. Iris och Birger
samt Lill-Anna representerar min sida av släkten.
Vi hade riktigt trevligt. Diskussionen rullade dock i
våldsammaste laget mellan Tryggve och mig. Jag blir tyvärr lite för het när
folk slänger ur sig vilka grodor som helst om konst. Det är underligt med folks
inställning till konst och konstnärer. Med detta menar jag inte förståndigt
eller vad jag menar bildat folk. Utan jag tänker nu på de flesta människor som
är duktiga i sina speciella gebit, men
saknar någon som helst förståelse eller blick för ett konstverk eller för den
oerhörda kamp och de stora svårigheter, den inre spänning och olycklighet, trasighet,
men också den svindlande lyckokänslan att bara få måla, eller på annat sätt
konstnärligt uttrycka sig.
Dessa människor som ofta är, efter vad jag tyckt mej
märka, att finna bland medelklassen; är ofta affärsmänniskor, ingenjörer etc.
De kastar ur sig vilka överlägsna eller nedsättande anmärkningar som helst och
kritiserar våldsamt konsten, då speciellt den moderna, utan att på något
vettigt sätt kunna förklara sin ståndpunkt.
Tro nu inte att jag vill stöpa alla i ett mått. Det är
bara svårt att förstå att inte folk kan få i sitt huvud att det inte nödvändigtvis
behöver målas på samma sätt nu som på Rembrandts tid. Inte heller är Picasso
eller Matisse allena saliggörande. De förstår inte heller att en konstnär inte föds
med penseln i hand, utan att det fordras lång, ja många, många år av arbete och
mognad innan man på något sätt kan känna sig god vän med målargrejorna. (Nu
menar jag inte den första gången man håller i en pensel, för då är allting
underbart lätt och man tror att man är ett aldrig tidigare skådat geni. Nej,
det är först långt senare som man börjar ana att konsten fordrar inte bara
anlag och geni, utan ett hängivet, aldrig uppgivet, tålmodigt sökande
eller för att uttrycka mej kanske ännu tydligare, arbete, arbete. Om ni
visste vad som ligger bakom ett enda träd eller en liten del av ett konstverk,
av studier och ödmjukhet inför naturen, innan man kan måla det så som man
känner är det enda riktiga.
Tänk så lång tid det kan ta, bara det att komma ifrån
allt för starka influenser, att komma underfund med att så här måste jag måla.
Det är mycket lättare att vara självständig och originell när man inget kan
eller ringa grunder har. Det är därför många unga s.k. genier slår igenom och
så snabbt försvinner. Nej, det är först när man börjar behärska sina
uttrycksmedel som svårigheterna börjar på allvar och målaren måste vara på sin
vakt. Och ändå måste han vara spontan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar